lördag 21 augusti 2010
Assange an islamic rapist?
Newspapers all over the world reports about Assange and the rape-case. Doesn't come as a surprise that he has an islamist sexually view. Shame on him. Traitors are always bad through and through.
måndag 16 augusti 2010
Hamas joins the debate
Svensk medias förvirring
SvD och DN publicerar idag artiklar om Wikileak med anledning av dess grundare Julian Assanges Sverigebesök. Att publicera artiklar om Wikileak är bra, vad som inte är bra det är att Wikileaks framställs positivt. SvD och DN är därmed att betrakta som fiender till den fria staten. Att sammarbeta med islamister är inget som bör gå ostraffat förbi.
I USA ses det här mycket allvarligt, Sec Def Robert Gates säger att läckan stödjer fienden och U.S. Rep. Mike Rogers (R-Mich.) says that execution would be an appropriate punishment for Private Bradley Manning in the wake of charges that he helped leak classified military documents to the whistleblower website WikiLeaks.
Om någon tvekar så kan ni läsa här hur fienden behandlar människor.
I USA ses det här mycket allvarligt, Sec Def Robert Gates säger att läckan stödjer fienden och U.S. Rep. Mike Rogers (R-Mich.) says that execution would be an appropriate punishment for Private Bradley Manning in the wake of charges that he helped leak classified military documents to the whistleblower website WikiLeaks.
Om någon tvekar så kan ni läsa här hur fienden behandlar människor.
Freedom of Speech
Kvinnor, svarta och homosexuella kämpade för sina mänskliga rättigheter på ett framgångsrikt sätt genom att utnyttja västvärldens Freedom of Speech. De gjorde det som en minoritet mot en majoritet som hade makten, via argument och debatt. Idag är yttrandefriheten full av restriktioner, minoriteter kan släpa fria individer inför domstol för att de utnyttjar sin rätt att uttrycka sig. Argument och debatt har idag ersatts med att staten bestämmer vad vi som fria medborgare får tycka. Vi ska göra allt för att ingen ska känna sig ifrågasatt av majoriteten. Det är det nya honnörsordet för medmänsklighet. Människors lika värde betyder inte att alla människors värderingar är lika mycket värda.
söndag 16 november 2008
All You Need Is Love
Love, love, love, love, love, love, love, love, love.
There's nothing you can do that can't be done.
Nothing you can sing that can't be sung.
Nothing you can say but you can learn how to play the game
It's easy.
There's nothing you can make that can't be made.
No one you can save that can't be saved.
Nothing you can do but you can learn how to be in time
It's easy.
Va? Lätt? Vilket jävla piss! Enligt vem? Det har aldrig varit lätt för mig, inte förr och inte heller denna gång. Herregud, har det gått femton år sen den gången då den första riktiga motgången kom? Hmm, kan inte säga att det känns som igår, men väl i förra månaden. Tiden har tack och lov gjort en härdad mot de känslomässiga åkommorna, det som psykoterapeuter kallar livserfarenhet.
Och så trodde jag, det visade sig dock att man inte är helt tom. Det kan fortfarande hända saker. Det pirrar först, det känns starkt. Sen kommer det starkaste känslan, den självdestruktiva känslan som jag hela mitt liv förknippat med kärlek. Faan, då var det dags igen, var på din vakt. Vad håller jag på med? Vad är det för fel på tjejen? För det har det alltid varit när det varit ömsesidigt. Äääh, det är lika bra att köra på och se det hela som ett skämt. Det får bli som det blir. Det kanske är bra denna gång. Inte så bra som det var senast med hon som inte kände likadant, men ändå. Denna självömkan som bara man kan skratta åt; är den på riktigt?
Jag börjar komma upp i en ansenlig ålder, jag lär mig, jag har varit med om saker. Vissa säger bitter; smart är en bättre beskrivning. Kan inte säga att jag var kär per definition, hur nu den lyder, men det kändes bra. Så lite högg det till, precis som det gjort så många gånger förr. Det var mer påminnelsen om hur det känts förr som gjorde en nere än det nuvarande debaclet.
Efter några veckor med mail- och telefonkontakt, som känts bra - alla varningssignaler har som vanligt tryckts undan, så kommer det som får en att falla igenom. Det där suget i magen kommer, hanterbart, men ändå.
There's nothing you can do that can't be done.
Nothing you can sing that can't be sung.
Nothing you can say but you can learn how to play the game
It's easy.
There's nothing you can make that can't be made.
No one you can save that can't be saved.
Nothing you can do but you can learn how to be in time
It's easy.
Va? Lätt? Vilket jävla piss! Enligt vem? Det har aldrig varit lätt för mig, inte förr och inte heller denna gång. Herregud, har det gått femton år sen den gången då den första riktiga motgången kom? Hmm, kan inte säga att det känns som igår, men väl i förra månaden. Tiden har tack och lov gjort en härdad mot de känslomässiga åkommorna, det som psykoterapeuter kallar livserfarenhet.
Och så trodde jag, det visade sig dock att man inte är helt tom. Det kan fortfarande hända saker. Det pirrar först, det känns starkt. Sen kommer det starkaste känslan, den självdestruktiva känslan som jag hela mitt liv förknippat med kärlek. Faan, då var det dags igen, var på din vakt. Vad håller jag på med? Vad är det för fel på tjejen? För det har det alltid varit när det varit ömsesidigt. Äääh, det är lika bra att köra på och se det hela som ett skämt. Det får bli som det blir. Det kanske är bra denna gång. Inte så bra som det var senast med hon som inte kände likadant, men ändå. Denna självömkan som bara man kan skratta åt; är den på riktigt?
Jag börjar komma upp i en ansenlig ålder, jag lär mig, jag har varit med om saker. Vissa säger bitter; smart är en bättre beskrivning. Kan inte säga att jag var kär per definition, hur nu den lyder, men det kändes bra. Så lite högg det till, precis som det gjort så många gånger förr. Det var mer påminnelsen om hur det känts förr som gjorde en nere än det nuvarande debaclet.
Efter några veckor med mail- och telefonkontakt, som känts bra - alla varningssignaler har som vanligt tryckts undan, så kommer det som får en att falla igenom. Det där suget i magen kommer, hanterbart, men ändå.
torsdag 11 september 2008
I Fjällen - På Fjället
Vilket ljud, helt öronbedövande. Det var konstant men ändå stegrande. Snart blir jag uppslukad, tänkte jag. Kylan var bedövande. Den högg till först men efter ett tag så började känseln försvinna. Jag stod i en fors och tvättade mig efter att fått diaré första kvällen på fjället.
Så låg jag där inkrupen i min sovsäck; långkalsonger, tröja och mössa på. Regnet smattrade mot tältduken. Sovsäcken var tunn, endast ensamheten värmde. Jaha, vad ska man tänka nu på, tänkte jag. Ingenting visade det sig, jag sov inom fem minuter.
På morgonen blev det gröt med vatten. Lite kaffe på det och så slog jag ihop tältet och gick. Precis innan jag skulle gå kom pappan och dottern förbi. Jag vinkade, och dom vinkade tillbaka. Jag och dottern sa några ord till varandra. Vad det var kommer jag inte ihåg, det gör jag sällan. Men känslan kommer jag ihåg. Det kändes bra.
Efter en brant stigning var jag så uppe på det så kallade fjället. Nu går jag. Här kommer jag. Chocklad i vänster benficka och varmt kaffe i termosen. Jag bara gick, tänkte inte på någonting. Det regnade lite lätt, men vad gjorde det. Maten smakade fint, goulashsoppa vid en bäck. Vattnet var kallt och gott. Vem var jag , vem är jag? Jag började skratta. Vilket skit. Satte på mig ryggsäcken. Det är mycket snack. Jag gick vidare.
De kommande timmarna stod still. Jag gick och hade det bättre än på många år. Mot slutet på dagen träffade jag så åter pappan och dottern. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa inte så mycket. Stod mest och log lite dumt. Efter ytterligar några timmar var jag framme för dagen. Jag lagade maten inne i en stuga, satt och pratade med dottern ett tag. Jag log, hon log. Det kändes mycket bra. Ska jag bjuda ut henne nu eller vänta?
På kvällen så låg jag återigen i tältet och lyssnade på regnet. Och på ett par som precis hade slagit upp sitt tält i närheten. Mannen gapade på kvinnan, allt hon gjorde var fel. Övervägde att skrika på honom. Men man kan inte ta ansvar för allt här i världen. Efter ett tag blev jag kissnödig. Det blåste hårt ute och regnade ännu mer. Vad skulle jag göra? Rotade runt lite i packningen och hitta en matpåse med ziplås. Drog upp kedjan till förtältet, bröjade sen kissa i påsen som jag av någon anledning hade kvar i innertältet. Inte helt otippat började det snart att rinna ur påsen ner på sovsäcken och liggunderlaget. Fort, fort, ut med påsen i förtältet och fortsätta kissa. Men tar det aldrig slut? Jo, men vad full påsen blev. Fram med två andra påsar och sen torka upp. Inte så farligt trots allt. Jag glömde snart incidenten, för snart så sov jag.
Så låg jag där inkrupen i min sovsäck; långkalsonger, tröja och mössa på. Regnet smattrade mot tältduken. Sovsäcken var tunn, endast ensamheten värmde. Jaha, vad ska man tänka nu på, tänkte jag. Ingenting visade det sig, jag sov inom fem minuter.
På morgonen blev det gröt med vatten. Lite kaffe på det och så slog jag ihop tältet och gick. Precis innan jag skulle gå kom pappan och dottern förbi. Jag vinkade, och dom vinkade tillbaka. Jag och dottern sa några ord till varandra. Vad det var kommer jag inte ihåg, det gör jag sällan. Men känslan kommer jag ihåg. Det kändes bra.
Efter en brant stigning var jag så uppe på det så kallade fjället. Nu går jag. Här kommer jag. Chocklad i vänster benficka och varmt kaffe i termosen. Jag bara gick, tänkte inte på någonting. Det regnade lite lätt, men vad gjorde det. Maten smakade fint, goulashsoppa vid en bäck. Vattnet var kallt och gott. Vem var jag , vem är jag? Jag började skratta. Vilket skit. Satte på mig ryggsäcken. Det är mycket snack. Jag gick vidare.
De kommande timmarna stod still. Jag gick och hade det bättre än på många år. Mot slutet på dagen träffade jag så åter pappan och dottern. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa inte så mycket. Stod mest och log lite dumt. Efter ytterligar några timmar var jag framme för dagen. Jag lagade maten inne i en stuga, satt och pratade med dottern ett tag. Jag log, hon log. Det kändes mycket bra. Ska jag bjuda ut henne nu eller vänta?
På kvällen så låg jag återigen i tältet och lyssnade på regnet. Och på ett par som precis hade slagit upp sitt tält i närheten. Mannen gapade på kvinnan, allt hon gjorde var fel. Övervägde att skrika på honom. Men man kan inte ta ansvar för allt här i världen. Efter ett tag blev jag kissnödig. Det blåste hårt ute och regnade ännu mer. Vad skulle jag göra? Rotade runt lite i packningen och hitta en matpåse med ziplås. Drog upp kedjan till förtältet, bröjade sen kissa i påsen som jag av någon anledning hade kvar i innertältet. Inte helt otippat började det snart att rinna ur påsen ner på sovsäcken och liggunderlaget. Fort, fort, ut med påsen i förtältet och fortsätta kissa. Men tar det aldrig slut? Jo, men vad full påsen blev. Fram med två andra påsar och sen torka upp. Inte så farligt trots allt. Jag glömde snart incidenten, för snart så sov jag.
måndag 8 september 2008
I Fjällen - På Tåget
Så äntligen var jag på väg. På väg till fjällen. Tåg till Norrland, sjutton timmar. Ensam i en liggvagn med fem andra presumtiva idioter. Taktiken upp var lika självklar som enkel, hälsa inte på någon, tilltala inte någon.
Väl inne i kupén så satt det tre killar i min ålder och ett par. Dom började hälsa på varandra, jag vände genast ryggen till och ställde mig i gången och tittade ut på perrongen. Den ene av killarna åt keks och den andre drog fingrarna genom sitt slingade hår. Vad den tredje gjorde kommer jag inte ihåg, tyst var han i varje fall. Alltid något positivt. Paret var inte ett par i sin vanligt negativa betydelse, detta var en sextioårig man med sin, vad jag snart förstod, trettioåriga dotter. Den initiala bedömningen var inte helt oväntat att hon hade fattat tycke för mig, och jag för henne.
Det visade sig snart att hela kupén, och förmodligen hela tåget, skulle upp och vandra i fjällen. Vi hade knappt hunnit lämna station förräns kartorna drogs fram och rutterna skulle stötas och blötas. Min semester, som skulle bli en ensamvargs höjdpunkt, såg ut att förändras till en langosätande festival. Dom andra glada skulle gå exakt samma rutt som mig. Vad var nu detta? Skulle man inte få vara ensam trots allt?
Jodå, en av killarna var proffs. Han visste allt, hade gjort det här många gånger förr. Ny ryggsäck hade han också, störst i kupén, åttio liter eller nittio med påsättbara sidofack. Pappan hade gått sen sextiotalet och verkade trots allt rätt så erfaren på detta. Och jag då? Jo, tackar som frågar. Jag bestämde mig förra veckan och ska gå själv, jag sover i tält och har med mig all mat. Killarna blev tysta, proffset mumlade något om att restaurangvagnen hade öppnat. Pappan bara nickade godkännande och verkade nöjd. Dottern log och verkade ännu nöjdare.
Resten av resan blev ganska så odramatisk, lite småprat och sen var det läggdags vid tiotiden. Jag fick överkoj med dottern. Jag låg där i halvmörkret och tittade på henne, tittade hon på mig? Tänkte hon på mig? Förmodligen. Snart sov jag.
Väl inne i kupén så satt det tre killar i min ålder och ett par. Dom började hälsa på varandra, jag vände genast ryggen till och ställde mig i gången och tittade ut på perrongen. Den ene av killarna åt keks och den andre drog fingrarna genom sitt slingade hår. Vad den tredje gjorde kommer jag inte ihåg, tyst var han i varje fall. Alltid något positivt. Paret var inte ett par i sin vanligt negativa betydelse, detta var en sextioårig man med sin, vad jag snart förstod, trettioåriga dotter. Den initiala bedömningen var inte helt oväntat att hon hade fattat tycke för mig, och jag för henne.
Det visade sig snart att hela kupén, och förmodligen hela tåget, skulle upp och vandra i fjällen. Vi hade knappt hunnit lämna station förräns kartorna drogs fram och rutterna skulle stötas och blötas. Min semester, som skulle bli en ensamvargs höjdpunkt, såg ut att förändras till en langosätande festival. Dom andra glada skulle gå exakt samma rutt som mig. Vad var nu detta? Skulle man inte få vara ensam trots allt?
Jodå, en av killarna var proffs. Han visste allt, hade gjort det här många gånger förr. Ny ryggsäck hade han också, störst i kupén, åttio liter eller nittio med påsättbara sidofack. Pappan hade gått sen sextiotalet och verkade trots allt rätt så erfaren på detta. Och jag då? Jo, tackar som frågar. Jag bestämde mig förra veckan och ska gå själv, jag sover i tält och har med mig all mat. Killarna blev tysta, proffset mumlade något om att restaurangvagnen hade öppnat. Pappan bara nickade godkännande och verkade nöjd. Dottern log och verkade ännu nöjdare.
Resten av resan blev ganska så odramatisk, lite småprat och sen var det läggdags vid tiotiden. Jag fick överkoj med dottern. Jag låg där i halvmörkret och tittade på henne, tittade hon på mig? Tänkte hon på mig? Förmodligen. Snart sov jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Subscribe to Atom
