All You Need Is Love

Love, love, love, love, love, love, love, love, love.
There's nothing you can do that can't be done.
Nothing you can sing that can't be sung.
Nothing you can say but you can learn how to play the game
It's easy.
There's nothing you can make that can't be made.
No one you can save that can't be saved.
Nothing you can do but you can learn how to be in time
It's easy.

Va? Lätt? Vilket jävla piss! Enligt vem? Det har aldrig varit lätt för mig, inte förr och inte heller denna gång. Herregud, har det gått femton år sen den gången då den första riktiga motgången kom? Hmm, kan inte säga att det känns som igår, men väl i förra månaden. Tiden har tack och lov gjort en härdad mot de känslomässiga åkommorna, det som psykoterapeuter kallar livserfarenhet.

Och så trodde jag, det visade sig dock att man inte är helt tom. Det kan fortfarande hända saker. Det pirrar först, det känns starkt. Sen kommer det starkaste känslan, den självdestruktiva känslan som jag hela mitt liv förknippat med kärlek. Faan, då var det dags igen, var på din vakt. Vad håller jag på med? Vad är det för fel på tjejen? För det har det alltid varit när det varit ömsesidigt. Äääh, det är lika bra att köra på och se det hela som ett skämt. Det får bli som det blir. Det kanske är bra denna gång. Inte så bra som det var senast med hon som inte kände likadant, men ändå. Denna självömkan som bara man kan skratta åt; är den på riktigt?

Jag börjar komma upp i en ansenlig ålder, jag lär mig, jag har varit med om saker. Vissa säger bitter; smart är en bättre beskrivning. Kan inte säga att jag var kär per definition, hur nu den lyder, men det kändes bra. Så lite högg det till, precis som det gjort så många gånger förr. Det var mer påminnelsen om hur det känts förr som gjorde en nere än det nuvarande debaclet.

Efter några veckor med mail- och telefonkontakt, som känts bra - alla varningssignaler har som vanligt tryckts undan, så kommer det som får en att falla igenom. Det där suget i magen kommer, hanterbart, men ändå.