I Fjällen - På Fjället

Vilket ljud, helt öronbedövande. Det var konstant men ändå stegrande. Snart blir jag uppslukad, tänkte jag. Kylan var bedövande. Den högg till först men efter ett tag så började känseln försvinna. Jag stod i en fors och tvättade mig efter att fått diaré första kvällen på fjället.

Så låg jag där inkrupen i min sovsäck; långkalsonger, tröja och mössa på. Regnet smattrade mot tältduken. Sovsäcken var tunn, endast ensamheten värmde. Jaha, vad ska man tänka nu på, tänkte jag. Ingenting visade det sig, jag sov inom fem minuter.

På morgonen blev det gröt med vatten. Lite kaffe på det och så slog jag ihop tältet och gick. Precis innan jag skulle gå kom pappan och dottern förbi. Jag vinkade, och dom vinkade tillbaka. Jag och dottern sa några ord till varandra. Vad det var kommer jag inte ihåg, det gör jag sällan. Men känslan kommer jag ihåg. Det kändes bra.

Efter en brant stigning var jag så uppe på det så kallade fjället. Nu går jag. Här kommer jag. Chocklad i vänster benficka och varmt kaffe i termosen. Jag bara gick, tänkte inte på någonting. Det regnade lite lätt, men vad gjorde det. Maten smakade fint, goulashsoppa vid en bäck. Vattnet var kallt och gott. Vem var jag , vem är jag? Jag började skratta. Vilket skit. Satte på mig ryggsäcken. Det är mycket snack. Jag gick vidare.

De kommande timmarna stod still. Jag gick och hade det bättre än på många år. Mot slutet på dagen träffade jag så åter pappan och dottern. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa inte så mycket. Stod mest och log lite dumt. Efter ytterligar några timmar var jag framme för dagen. Jag lagade maten inne i en stuga, satt och pratade med dottern ett tag. Jag log, hon log. Det kändes mycket bra. Ska jag bjuda ut henne nu eller vänta?

På kvällen så låg jag återigen i tältet och lyssnade på regnet. Och på ett par som precis hade slagit upp sitt tält i närheten. Mannen gapade på kvinnan, allt hon gjorde var fel. Övervägde att skrika på honom. Men man kan inte ta ansvar för allt här i världen. Efter ett tag blev jag kissnödig. Det blåste hårt ute och regnade ännu mer. Vad skulle jag göra? Rotade runt lite i packningen och hitta en matpåse med ziplås. Drog upp kedjan till förtältet, bröjade sen kissa i påsen som jag av någon anledning hade kvar i innertältet. Inte helt otippat började det snart att rinna ur påsen ner på sovsäcken och liggunderlaget. Fort, fort, ut med påsen i förtältet och fortsätta kissa. Men tar det aldrig slut? Jo, men vad full påsen blev. Fram med två andra påsar och sen torka upp. Inte så farligt trots allt. Jag glömde snart incidenten, för snart så sov jag.

I Fjällen - På Tåget

Så äntligen var jag på väg. På väg till fjällen. Tåg till Norrland, sjutton timmar. Ensam i en liggvagn med fem andra presumtiva idioter. Taktiken upp var lika självklar som enkel, hälsa inte på någon, tilltala inte någon.

Väl inne i kupén så satt det tre killar i min ålder och ett par. Dom började hälsa på varandra, jag vände genast ryggen till och ställde mig i gången och tittade ut på perrongen. Den ene av killarna åt keks och den andre drog fingrarna genom sitt slingade hår. Vad den tredje gjorde kommer jag inte ihåg, tyst var han i varje fall. Alltid något positivt. Paret var inte ett par i sin vanligt negativa betydelse, detta var en sextioårig man med sin, vad jag snart förstod, trettioåriga dotter. Den initiala bedömningen var inte helt oväntat att hon hade fattat tycke för mig, och jag för henne.

Det visade sig snart att hela kupén, och förmodligen hela tåget, skulle upp och vandra i fjällen. Vi hade knappt hunnit lämna station förräns kartorna drogs fram och rutterna skulle stötas och blötas. Min semester, som skulle bli en ensamvargs höjdpunkt, såg ut att förändras till en langosätande festival. Dom andra glada skulle gå exakt samma rutt som mig. Vad var nu detta? Skulle man inte få vara ensam trots allt?

Jodå, en av killarna var proffs. Han visste allt, hade gjort det här många gånger förr. Ny ryggsäck hade han också, störst i kupén, åttio liter eller nittio med påsättbara sidofack. Pappan hade gått sen sextiotalet och verkade trots allt rätt så erfaren på detta. Och jag då? Jo, tackar som frågar. Jag bestämde mig förra veckan och ska gå själv, jag sover i tält och har med mig all mat. Killarna blev tysta, proffset mumlade något om att restaurangvagnen hade öppnat. Pappan bara nickade godkännande och verkade nöjd. Dottern log och verkade ännu nöjdare.

Resten av resan blev ganska så odramatisk, lite småprat och sen var det läggdags vid tiotiden. Jag fick överkoj med dottern. Jag låg där i halvmörkret och tittade på henne, tittade hon på mig? Tänkte hon på mig? Förmodligen. Snart sov jag.